Logg 20, 2010-12-18

Vi fastnade i Jacksonville Beach uppe i norra Florida. Anledningen var motorproblem. När vi lämnade St. Marys så tyckte vi att motorn lämnade en hel del icke förbränd diesel ut med avgaserna. Vi brydde oss inte så mycket om det utan tänkte att det beror säkert på miljödieseln som är det enda som går att få tag på hos många mackar. Miljödiesel brinner sämre och vår nästan 20 år gamla motor är egentligen inte anpassad för sådant bränsle.
Vi hade fel, det var inte diesel utan motorolja som kom ut med avgaserna. När vi gick för motor vidare söder ut på ICW började plötsligt oljetryckslarmet att tjuta. Vi fick nödankra mitt i farleden och stänga av motorn. Oljestickan var kruttorr. Vi fyllde på 3 liter och kunde köra vidare mot en plats där vi kunde ankra för natten. Under de 2 timmar det tog att ta sig dit förbrukade motorn 1 liter olja/timme.
Vi gissade på antingen problem med turbo eller oljekylare. Eftersom motorn har turbo finns det separat oljekylare. Denna kyls med sjövatten och inte sötvatten, som resten av motorn.
Vi hankade oss fram till Palm Cove Marina och där blev vi liggande i en vecka. Eftersom det är högsäsong med båtar på väg söder ut hade alla mekaniker mer jobb än vad de hann med. Vi anlitade Nelson som är auktoriserad Volvo mekaniker. Vid hans första besök konstaterades att turbon var ”dead froozen” alltså stod helt still.

Någon kanske trodde att det är varmt och skönt här i Florida och att det inte går någon nöd på oss. Det gör det inte men varmt är det inte. Det är den kallaste december på över 50 år. När vi vaknade i härom morgonen visade termometern minus 2,4 C. Det blåste dessutom iskall vind från norr. Elvärmaren gick på högsta effekt dygnet runt. Det var tur att vi hade landström ombord.

Bilden talar för sig själv.

Nelson lyckades få snurr på turbon genom lite lirkande och rengörning. Det var delar från luftfiltret som lossnat och följt med insugningsluften in. Detta blockerade sedan turbon. Luftfiltret borde vi naturligtvis ha bytt för länge sedan. I stället för att byta det har vi nöjt oss med att göra rent det då och då.
Att turbon snurrade igen är var ju bra, men inte slutade motorn att förbruka olja för det. Vi tog ett prov på det vatten som just runnit genom oljekylaren och det visade klara spår av olja. En tunnoljefilm kunde ses på ytan. Nu var felet med största säkerhet lokaliserat. Bara plocka ut oljekylaren och provtrycka den för att vara helt hundra. Bara och bara, oljekylaren sitter på ett otroligt svåråtkomligt ställe under den stora värmeväxlaren för motorkylning. Det var totalt omöjligt att komma åt den utan demontering av i stor sett hela kylsystemet. Dessutom fick generatorn plockas bort. Allt detta gjorde vi själva eftersom Nelson inte hade tid. Vi kunde naturligtvis ha väntat men då hade vi förlorat ännu fler dagar. Nelson kom senare och hämtade både oljekylare och värmeväxlare och tog med dessa till sin verkstad för vidare undersökning. Han konstaterade omgående att oljekylaren hade ett internt läckage och det förklarade var oljan försvunnit ut någonstans.
Vi hade länge misstänkt att det också funnits ett internt läckage i värmeväxlaren och därför bad vi Nelson provtrycka också denna. Det hade yttrat sig så att kylvattennivån i expansionstanken sakta steg. Det kan den bara göra om saltvatten läcker in i sötvattensystemet. Och mycket riktigt visade det sig att också värmeväxlaren hade internt läckage.
Inte mycket annat att välja på än att be Nelson beställa hem nya delar.

Efter bara en dags väntan kom de beställda delarna till Nelsons verkstad. Vi måste faktiskt säga att vi är imponerade över Volvo Pentas snabbhet när det gäller reservdelsleveranser här i USA. Lagret finns i Atlanta och det verkar vara välsorterat.
Efter att Nelson fått de båda kylarinsatserna behövde han en eftermiddag för att montera ihop oljekylare och värmeväxlare och sedan läckagetesta dem. När det var gjort var det dags att montera tillbaka motorns kylsystem. Jag var med och assisterade eftersom jag var den som tagit isär allt och visste vilken skruv som skulle sitta var. Det tog en förmiddag och sedan kunde vi provstarta. Nelson gasade och tittade. På tomgång drog han upp motorn till 3800 v/minut. Vi visste inte att det var möjligt att komma upp i sådana varvtal, det har vi aldrig försökt oss på så länge vi har haft motorn.
Det var svårt att säga om motorn drog någon olja genom att bara tomgångsköra vid bryggan. Men det verkade bättre. Vi beslöt att lämna Palm Cove Marina nästa morgon och köra söder ut på ICW. Med jämna mellanrum stannade vi för att kontrollera oljenivån. Totalt körde vi 5 timmar första dagen och till vår glädje kunde vi konstatera att oljans nivå var konstant.
En vecka hade vi blivit liggande i marinan på grund av dessa problem och många dollar fattigare blev vi också. Både marinan och delarna var kostsamma.

De båda utbytta kylarinsatserna.
Insatsen vi bytte i Turkiet såg ut så här.

Marinan hade en fin pool som vi önskar att vi kunnat utnyttja.
Det gäller att vara rätt klädd om man skall ligga vid poolen. Cykeltur för att proviantera.
Vid lågvatten sjönk vi ner i dyn. Det var grunt vid bryggan.

En kommentar angående oljekylarinsatsen kan vara på sin plats. Den bytte vi för ungefär 3 år sedan i Turkiet. Den gamla var starkt korroderat men läckte inte. Vi bytte den då för att vara på säkra sidan. När Nelson såg insatsen som han plockat ut var det första han sa att den här kan inte ha varit ny när den sattes in. Nähä, men vi köpte ju och betalade dyra pengar för en ny när vi var i Turkiet. Nelson pekade på sneda och böjda rör som dessutom såg ut att vara lagade med silverlod eller liknande. Bara att konstatera att vi blivit lurade när vi gjorde motorservice i Marmaris.

Inte alla ankarplatser är idylliska och vackra. För att inte tala om lukten. Här har vi ankrat i Fernadino Beach och intill oss såg det ut så här.
Sulfitfabrik

Samhället var i alla fall trevligt. I en affär för begagnade böcker hittade vi dessa dyrgripar.

Nästa stopp på färden söder ut i Florida blev St Augustine. En av de äldsta spanska bosättningarna i området. Det märktes också att det fanns många spanska influenser i staden. Det var inte tillåtet att ankra och därför låg vi vid en av City Marinans bojar. Det var fortfarande bitande kallt med minusgrader på nätterna och bara några få plusgrader på dagarna. Detta tillsammans med hårda nordliga vindar gjorde det bitande kallt att vistas utomhus. Faktum är att vi aldrig någonsin haft så kallt väder vid några seglatser i Skandinavien. Det var inte riktigt vad vi väntat oss av Florida. Vi använde alla kläder vi hade från långkalsonger till vantar och mössa.

Vattenhämtning inne i marinan.
Anna-Karin har hittat Anna's pepparkakor i en affär.
Hemmagjord glögg med pepparkakor.
Julpyntat i Unicorn.
Glöggen på värmning.
Varm sangria på en spansk vinbar.

I St Augustine anordnas varje år en julparad där de lokala båtarna dressar upp sig så mycket de bara kan med otroliga mängder lampor. Vi hade nöjet att beskåda detta från första parkett.

Det var fint att se på och många hade lagt ner ett otroligt arbete på att smycka sina båtar.

Förberedelser inför kvällens parad. Temat är "Nutcracker Fantasy". Notera bensingeneratorn på däck. Den behövs för att driva alla lampor.

Vi blev kvar fem dygn vid vår boj i St Augustine på grund av en kuling som drog förbi. En av dagarna kom Imke och Uli förbi och hälsade på. De har lämnat sin Eiland på samma båtvarv i Deltaville där Unicorn stod i somras. De var med bil på väg till Miami och skulle därifrån flyga hem till Bremen i Tyskland för att fira jul där. Tillsammans med dem besökte vi en spansk tapasrestaurang. Den heter "Tasting Room" och hade fantastiskt god mat.

Uli och Imke
Tapasrätterna står uppdukade.

När kulingen äntligen blåst över satte vi högsta fart söder ut för att möjligt få lite värme. Vi startade tidigt varje morgon och höll på till strax före det blev mörkt. Då ankrade vi för natten för att sedan upprepa samma sak nästa dag. Den mesta av tiden blev det motorgång men någon enstaka gång kunde vi rulla ut genuan och stänga motorn för en stund. Vi tycker nu att det har blivit ganska tråkigt att färdas längs ICW och längtar ut till öppet hav för lite riktig segling. På ICW kan man aldrig slappna av en enda sekund eftersom farleden är mycket smal. Håller man sig precis i mitten är djupet 2-3m, alltså ganska grunt. Är man inte totalt koncentrerad är det mycket lätt att hamna lite vid sidan av och där är det oftast inte mer än en halv meter djupt. Visserligen bara dy, men ändå.

Typisk vy av ICW.
Ett mudderverk blockerar, men vi kan passera med 20 cm tillgodo på varje sida.

Nu har vi kommit fram till Vero Beach och äntligen är det lite varmare om än inga imponerande temperaturer för Florida. Idag har vi 15 C.

Jul kommer vi att fira i Ft Lauderdale.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg
Till topp