Här ligger vi ankrade bakom revet. Logg 05, 2010-01-31
Seglingen från Carriacou upp till Union Island
gick fint. Eller egentligen inte. Vi hade en ganska svag vind rakt emot oss och
därför lät vi motorn jobba de 5 sjömil vi hade från Scarborough över till
Clifton på Union Island. I Clifton ankrar man bakom ett rev och det är det enda
som ger sjölä. Vinden har däremot helt fritt spelrum. När vi ankrade hade vi
ganska svaga vindar och det kändes helt OK att ankra på detta vis. Det var ganska
mycket båtar och trångt på ankarplatsen. Därför blir det automatiskt mycket tätt
mellan båtarna.
Vi tog omgående jollen in till land för att promenera en kort bit till den lilla
flygplatsen Där fanns både tull och immigration och vi behövde besöka båda två
eftersom vi anlänt till ett nytt land, St.Vincent och Grenadinerna. Vi ville
komma dit i god tid före klockan 16.00 eftersom efter detta klockslag kostar det
övertidsersättning att klarera. Inklareringen gick snabbt och enkelt, inga som
helst problem.
Här ligger vi ankrade bakom revet.
På kvällen åkte vi ut till Happy Island där Janti serverade sundowners. Janti har själv byggt sin ö och den är i huvudsak konstruerad av snäckskal som han tagit vara på.
Happy Island i lugnt väder första kvällen i Clifton.
Vi drack varsin rumpunch kryddad med muskot på toppen, mycket gott. Susie och
Allan från Spirited Lady gjorde oss sällskap.
Här syns Happy Island i betydligt friskare vind.
Andra dagen började passadvinden blåsa med vanlig
styrka igen och det ylade i riggen där vi låg bakom revet. Men det var helt
platt vatten eftersom revet släckte ut alla vågor. Ankaret var helt nedgrävt i
sanden och visste att vi satt väl fast. Vi promenerade runt i Clifton som inte
är stort. Det tog inte mycket mer än 10 minuter att gå från ena ändan till den
andra.
Efter två nätter i Clifton tyckte vi att vi sett nog och bestämde oss för att
gå runt till västra sidan av Union Island. Där ligger en vik som heter Chatham.
Chatham visade sig vara en fin vik med en lång sandstrand. Det låg inte så många
båtar i viken och det kändes skönt att inte behöva trängas. Enda nackdelen med
viken är dess höga bergssidor. Ena stunden var det helt lugnt medan det i nästa
ögonblick kom hårda vindbyar nedfarandes. Det var dock inte värre än att det
gick att stå ut. Vi gjorde långa promenader i de vackra omgivningarna för att få
lite motion.
Chatham bay.
En kväll gjorde vi upp eld på stranden och grillade. Med oss hade vi Susie och Allan
som nu också fått Liz och Barry som besättning ombord.
Barry, Liz, Allan, Susie och Anna-Karin njuter på
stranden.
Vi stannade 4 dagar i viken och väntade på att vinden skulle avta något innan vi seglade ut till en av Karibiens höjdpunkter, Tobago Cays. Det var inte mer än 10 sjömil dit men vinden låg på från fel håll, alltså rakt i näsan.
Kvällen före vi lämnade Chatam bay kom det här
kryssningsfartyget in ock ankrade bredvid oss, Sea Cloud II.
Den här gången fuskar vi inte utan tar in två rev i storseglet rullar ut en liten flik av genuan och börjar kryssa. Det tar oss några timmar men det är härligt att vara ute på havet under segel igen. Fram på eftermiddagen kan vi ankra bakom horseshoe-reef och kasta oss i det kristallklara vattnet. Första uppgift är som vanligt att dyka på ankaret och se att det sitter ordentligt. Vinden är frisk, 10-13 m/s, och det gäller att ha bra fäste för att inte få nattsömnen störd. Ankaret sitter bra och vi kan börja utforska.
Horseshoe-reef
Tobago Cays anses vara ett av Karibiens bästa dyk
och snorkelställen. En del av korallerna har dock blivit förstörda av orkaner
som dragit förbi under de senaste åren.
Det är en nationalpark och varje dag kommer det förbi en båt med parkvakter och
tar upp en avgift. Det kostar 10 EC dollar/person/dag att vistas i parken. För
oss blir det ungefär 55 SEK /dag.
Eftersom vi inte har dykutrustning ombord för vi nöja oss med snorkling vilket absolut inte är det sämsta. Undervattenslivet är fascinerande och vi ser mängder av olika fiskarter i regnbågens alla färger. En dag när vi har simmat ganska långt ut och har kommit igenom revet och botten börjar slutta brant ned mot djupet stöter vi för första gången på en haj. Den har en stålgrå färg och är ca 1,5 lång. Den simmar lugnt och graciöst och bryr sig inte det minsta om vår närvaro. Vi måste erkänna att pulsen går upp några snäpp då detta är vårt första undervattensmöte med haj. Hajar har vi annars bara sett på bild eller i stora akvarietankar. Vi visste från början att det fanns en chans att stöta på haj och den art som lever på korallreven kallas Sköterskehaj och är i det närmsta helt ofarlig för människan. Men hur som helst så var det ganska spännande.
Bildkavalkad från Tobago Cays
En dag tar vi jollen och letar oss igenom en smal öppning i hästskorevet. Där utanför är sjön betydligt grövre men det går fint med vår lilla AB-rib med sina 10 hkr. Målet är att köra ut till Petit Tabac. En liten obebodd sandö med några palmer på. Den har gjort sig mest känd för att en av scenerna i den första "Pirats of the Carribean" spelades in här. Det är den plats där Johnny Depp hittar ett gömt förråd av romflaskor och börjar dricka upp dem. Tyvärr hittade inte vi detsamma. Men vi har en fin dag med snorkling ute på reven som omger ön. Anna-Karin simmade tillsammans med en sköldpadda som var helt orädd.
Sköldpadda ute på Petit Tabac.
Petit Tabac
Varje morgon körs ett Skandinaviskt radionät där
de båtar som önskar och har SSB-radio ombord kan delta. Nätet startar 08.00
lokal tid och frekvensen är 8182 kHz. Den passar bra för lite längre avstånd.
Efter ungefär 20 min byts frekvensen ned till 4423 kHz för att det skall passa
båtar som ligger närmare varandra.
Sylvia från båten Chiquitita med hjälp av Lasse från Charlotta brukar vara
net-controllers. Det är ett bra sätt att få information om än det ena och än det
andra. Båtarna som är med brukar rapportera om speciella sevärdheter, marinor
som är dyra resp. billiga, var man tankar vatten till bästa pris, enklaste
incheckningen och andra nyttigheter. Dessutom vet man på ett ungefär var
vännerna befinner sig för tillfället.
Genom radionätet hade vi fått reda på att våra vänner Birgitta och Mats var i
närheten. De har inte själva någon SSB-radio, men genom bekantas bekanta hade vi
ändå fått nys om deras position. De låg inte mer än 10 sjömil bort från Tobago
Cays. Med hjälp av våra amerikanska vänner Larissa och Michael på Walk On
skickade vi bud till Birgitta och Mats att det skulle vara trevligt att ses. Det
fungerade perfekt och senare samma dag ser vi Tarsia III komma inseglandes till
Tobago Cays. Det blir ett kärt återseende och Birgitta bjuder omgående in oss på
middag. Vi får en mycket trevlig kväll tillsammans. Birgitta trollar fram fina
köttbitar ur frysen som vi njuter av tillsammans med en god potatisgratäng och
några glas vin därtill.
Kvällen håller dock på att sluta illa. När vi går ut på Tarsias akterdäck ser vi
till vår förfäran att vår jollen är borta.
KATASTROF, vår nya jolle med motor borta. Det är kapten själv som gjort fast den
så det finns absolut ingen att skylla på. Mats erbjuder sig direkt att vi skall
ta deras jolle för att ge oss ut och leta. Mats och jag sticker därför ut i
mörkret med starka lampor för att söka. Denna gång står turen oss bi. Eftersom
vi ligger ankrade framför den lilla ön Petit Bateau så jollen inte kommit så
långt. Den har i lugn och ro lagt sig tillrätta på den lilla stranden. För mig
är det bara att vada i land och sedan sjösätta den igen. Inga skador och motorn
startar snällt på första rycket. Vilken tur vi haft.
Hur kunde detta då hända. Att slå knopar som håller brukar inte vara några
svårigheter och det har inte för vana att gå upp av sig själva. Att det ändå
kunde hända kan nog tillskrivas att fel knop valdes vid detta tillfälle. Tarsia
III som är en rejäl dam har mycket kraftiga förtöjningspollare. Jag la
jolletampen i kors ganska många varv på dessa pollare avslutade sedan med några
halvslag som låsning. Problemet som jag kan se det nu efterhand var att
jolletampen var alldeles för klen för det grova pollarna. Därför låste inte
halvslagen ordentligt. Vindan var tillfället frisk och det gick lite sjö som
gjorde att det ryckte en del i tampen. Dessa ryck har fått tampen att sakta men
säkert glida. Eftersom vi satt några timmar ombord på Tarsia III så gled
tillsist all tamp ut och jollen flöt iväg utan att vi märkte något. Som tur var
fick den här historien ett lyckligt slut.
Tarsia III på väg in.
När vi lämnar Tobago Cays passerar vi "Yacht A". Det är en märklig skapelse och ser mest ut som en korsning mellan en ubåt och en yacht. A är 118 m lång och 18 m bred. Motorerna ger totalt 12.000 hkr. Bränsletanken är på 757.000 L. Den ägs av en rysk oljemiljardär, Andrey Melnichenko. Tyvärr blev vi inte inbjudna på några drinkar.
Efter fem härliga dagar ute på Tobago Cays seglar
vi den korta sträckan in till Salt Whistle Bay på Mayreau. Där ankrar vi i en
vykortsliknande bukt. Men det är mycket trångt och det är inte många meter till
närmsta grannen. Som tur är är vädret ganska lugnt med svag vind och inget svall
kommer in i viken.
Salt Whistle Bay
Vi stannar bara en natt eftersom hårdare vind är i
antågande och då vill vi söka oss en bättre ankringsplats. Vi lättar därför
ankare och seglar norr ut mot Bequia.
Håkan och Anna-Karin