När detta skrivs ligger vi ankrade i Rodney Bay,
St Lucia. Vinden tjuter i riggen och det blåser ungefär 15-18 m/s. Ankaret
ligger på 10 m djup och vi har 60 m ankarkätting ute. Vinden har successivt ökat
under några dagar och vi vet ankaret är ordentligt nedgrävt. Vi kan därför,
trots den hårda vinden, sova gott om nätterna.
Men att redan berätta om St Lucia är att gå händelserna i förväg. Förra loggen
handlade om vår matupplevelse i Trinidad och den dessförinnan om utflykten till
Seven Sisters vattenfall nere i Grenada.
Innan det blev dags att lämna Grenada hände en hel del.
Bland annat flyttade en ny besättningsmedlem ombord. Han heter Morris och är 7
månader gammal. Morris har bott inomhus i hela sitt liv och tyckte därför är det
var oerhört spännande att komma till en båt. Att vara ute på däcket var ibland
så spännande att han måste springa och gömma sig nere i båten. Speciellt farligt
blev det när det kommer en jolle förbi i hög fart eller när ett flygplan
passerade över oss.
Första gången vi startade motorn blev han livrädd och undrade vad det var ett
monster som mullrade så otäckt.
Morris kommer från ett animal-shelter i St Georges , Grenada där han befunnit
sig ända sen han var riktigt liten. Vi råkade titta in och tyckte att han
verkade vara en väldigt charmig liten katt. Därför beslöt vi att han skulle få
prova på att ingå i Unicorns besättning.
Här har Morris vuxit upp.
En av de första dagarna ombord.
Morris är en hankatt men är kastrerad. Han har också fått alla olika sprutor med
vaccin som en katt behöver i Karibien.
Han har en väldigt avslappnad sovstil som syns på bilderna nedan.
Blygheten har sedermera gått över och Morris är inte
det minsta rädd för vare sig jollar, flygplan eller annat. Han har istället
blivit i modigaste laget för sitt eget bästa.
En kväll hade vi gäster ombord. Det var Ritva och
Bengt från Miss Blue som kom på en "sundowner". Morris var som vanligt sprallig
när han fick träffa nya människor. Han sprang omkring och lekte och hoppade.
Strax efter det blivit mörkt hördes plötsligt ett rejält plask. Vi förstod
genast vad som hade hänt. Morris, som hade klättrat upp på bommen, hade tappat
tassfästet och ramlat överbord.
Anna-Karin var snabb med att ta fram strålkastaren och började lysa efter honom.
Morris visade sig vara en en riktigt god simmare och det gick undan värre. Han
hade ramlat i ganska nära aktern men simmade åt fel håll. Han simmade mot fören
istället för mot aktern och badbryggan. Han insåg sitt misstag när han nått fram
till fören och simmade tillbaka mot aktern på andra sidan båten. Under tiden
hade jag hoppat i jollen och försökte hinna ikapp för att fiska upp honom. Han
hann simma ända till akten där han klamrade sig fast i vårt akterankare innan
jag var ikapp. Där låg han i vattnet och såg verkligt ynklig ut innan jag lyfte
upp honom på badbryggan. Att han fått en chock var inte att ta miste på. Han
satt blickstilla med vattnet droppande från pälsen.
Men har man badat i saltvatten måste man skölja av sig i sötvatten. Det fick
Anna-Karin ta hand om och det var inte alls populärt. Sedan virade vi in honom i
en handduk eftersom han började darra och skaka.
Vi hoppas han lärde sig en läxa och slutar att springa uppe på bommen.
En annan dag körde vi med jollen till Whisper Cove
Marina för att köra några maskiner tvätt. På väg dit träffade vi några grabbar
som varit ute och fiskat hummer. Vi frågade så klart om vi köpa en, och det fick
vi. Priset var enligt standard här på Grenada 75:- SEK/kg.
Morris var mycket intresserad av hummern men den ville inte vara med och leka.
Den visste väl vilket öde som väntade. Trots att Morris försökte tugga på
hummerns spröt låg den mest still utan röra speciellt mycket på sig.
Morris möter en hummer.
Vi har också firat amerikans "Thanksgiving". Det
gjorde vi den 24:e november. Vi var totalt 70
personer som samlats i Clark Courts Bay Marina för att avnjuta den traditionella
kalkonmiddagen. Marinan hade grillat ett par stora kalkoner, men i övrigt stod
deltagarna själva för alla tillbehör.
Man äter bland annat pumpapaj, sötpotatis i många olika former, tranbärssylt,
brödkrutongfyllning m.m.
Anna-Karin hade gjort pocherade bodibeans och morötter med vitlök och olivolja.
Några besättningar hade som uppgift att laga desserter. Det var cheescake,
pecanötpaj, och flera olika sorters puddingar.
Det var mycket trevligt och efter några timmars ätande var vi rejält mätta.
Lynn, Susie, Anna-Karin, Cathy och Brittney
Håkan, Anna-Karin, Brittney och Scott
Buffébordet
En söndag i slutet av november hade Rebecka och
Mike party ombord på sin katamaran Zero To Cruising. De har legat i Grenada i 6
månader under årets orkansäsong. De kommer från Canada och är båda två
supersociala. Därför är det inte konstigt att de skaffat sig många vänner här.
Både andra seglare men också många landboende.
Jag vet inte hur många vi var men aktern låg nästan en halvmeter djupare än
normalt när ett 30-tal personer befann sig där.
Även den lilla hundvalpen som Rebecka håller i famnen var med på partyt och tog
många poäng som sötaste deltagare.
Valpen söker nytt hem så vi kunde mycket väl fått ta med den hem. Vi har ju
redan Morris så det var inte aktuellt. Vi känner också mamma Diesel och vet hur
stor den gulliga lilla valpen en dag kommer att bli.
Men det är inte bara party. Vi har också hunnit
med flera vandringar för att hålla oss i form. Oftast tillsammans med våra
vänner Devi och Hunter från Artic Tern. De hade nu kommit upp från Trinidad och
låg ankrade bredvid oss vid Hog Island. Vi har gjort många spännande vandringar
genom åren tillsammans med dem .
En av gångerna gick turen till Fontianbleu fallet, som är ett 20 m högt fall.
Terrängen dit var ganska oländig och framför allt lerig. Det tog oss två timmar
i uppförslut att ta oss ända fram. Väl där kunde vi svalka av oss och simma i
poolen nedanför fallet. Denna gång blev det inget hopp, 20 m är lite väl högt.
Morris låg hemma i förpiken och sov hela dagen
medan vi var borta.
I början av december var det dags att lyfta
ankaret och börja segla norr ut. Vi legat vid Hog Island i över fyra veckor och
som vanligt trivts förträffligt. Men vi hade bestämt att vara på St Lucia i god
tid före jul så det var dags att börja röra på sig. Första etappen gick upp till
Carriacou.
Morris hade gått med på att ta sina vakter men han skötte inte jobbet
ordentligt. Flera gånger när vi tittade ut för att kolla hur det gick såg det ut
så här.
Morris har somnat på sitt pass igen.
Tyrell Bay.
När vi hade ankrat i Tyrell Bay, kom Simon förbi och undrade om vi ville köpa
hummer. Vi förhandlade oss till samma pris som på Grenada, 75:- SEK /kg. Han
lovade leverans till nästa dag. Han höll sitt löfte och kom förbi med en
riktig bamse. Den var större än hela Morris. Morris var lite skeptisk och visste
inte riktigt hur han skulle förhålla sig. När han försiktigt försöker bita i
hummern upptäcker han att skalet har fullt med vassa taggar. Inte alls
bitvänligt.
När Anna-Karin stoppade ner hummer i kokande
vatten gjorde den ett så kraftigt slag med stjärten att den lyckades hoppa ur
grytan och ner på durken. Där höll den sig sedan krampaktigt fast i mattan. Vid
nästa försök var jag beredd med locket och slängde snabbt på det. Det är lite
grymt att följa dödskampen. Men det går fort.
På kvällen åt vi pasta med hummer och knaperstekt bacon. Min favorit!
Nästa gång vi köpte en hummer lät vi
fiskegrabbarna ta hand om kokningen. Det gjorde de mer än gärna, utan extra
kostnad.
Vi låg en dryg vecka i Tyrell Bay som också har
blivit ett av våra favoritställen. Men så småningom var tid för ytterliggare ett
hopp norr ut. Vi checkade ut och gick för motor upp till Union Island där vi
klarerade in i Grenadinerna. Vi stannade inte kvar inne i Clifton utan gick
direkt ut och ankrade vid Petit St Vincent.
Ett litet sandrev ute vid Petit St Vincent.
Vid PSV hittade vi en conchbädd. Det är ett område på havsbotten där conchen,
eller havssnigeln, trivs. Det brukar vara ett område med sandbotten där det
växer en del sjögräs. Med det får inte vara för mycket gräs då trivs de inte.
Just här låg området på 8-10 m djup. Det var bara att dyka ner och leta efter de
stora exemplaren. De små innehåller för lite kött och fick växa till sig ett
tag. Jag brukar få med en eller två stycken vid varje dyk, men ibland hittar man
ingen innan luften i lungorna är slut.
Att fånga dem är det enkla arbetet. Ombord börjar det verkliga jobbet. Först
måste snigeln ut ur skalet. Det gör man genom att hugga ett hål med stämjärn i
tredje ringen från toppen. Då kan man sticka in en kniv och skära av muskeln som
snigel håller sig fast med. När man fått ut den skall den rensas och flås.
D.v.s. alla oätliga delar skall bort. Det är besvärligt och snigeln är otroligt
slemmig och hal. Naturligtvis beror det också på ovana från vår sida. När man
rensat en 5-6 st är det dags för mörning. De rensade bitarna stoppas i en
plastpåse och bankas sedan med gummiklubba i minst 20 min. Först efter detta kan
köttet användas till matlagning.
Innan jag tog ombord conchen samlade jag dem i en hög på botten. Fotot taget på
7 m djup.
Efter några dagar ute vid Petit St Vincent
fortsatte vi upp till Tobago Cays. Där ägnade vi oss som vanligt åt snorkling
ute på reven. Jag passade på att ta några små filmsnuttar som jag klippt ihop.
Jag har nu lärt mig att det är mycket svårt att
filma och fota under vattnet. I bästa fall blir 1 av 20 kort användbart. Samma
sak med filmsekvenser. Det mesta får slängas. Tur att man nuförtiden använder
digitalkameror!
Några bilder från Tobago Cays.
Ser ni de två fiskarna på bilden? De är verkligen väl
kamouflerade.
Efter några dagar ute vid Tobago Cays seglade vi via Bequia upp till St Lucia.
Det är en lång etapp och vi hann inte ända fram till Rodney Bay innan vi
tröttnade. Därför ankrade vi vid midnatt strax utanför Marigot Bay.
Marigot Bay.
När vi vaknade kände vi att båten rörde sig ganska mycket. Liksom sögs fram och
tillbaka. Det är oftast ett tecken på att det är grov sjö utanför. Det borde det
inte vara här eftersom Marigot ligger en bra bit ner på St Lucias läsida. Men
det var ett besvärande nordligt svall som gjorde sig ännu mer påmint då vi
startade färden upp till Rodney Bay. Framme där så ankrade vi strax utanför den
kanal som leder in till marinan för att äta lunch innan inklarering. Det
var otroligt hur vi rullade, och det gick inte att släppa någonting utan att det
for iväg. Vi skyndade oss att bli klara med lunchen och tog sedan jollen in till
immigration och tull. Morris gillade inte alls att sitta i förpiken och åka fram
och tillbaka. Unicorn rullade så kraftigt att vi var tvungna att ha ventilerna i
skrovsidan stängda för att inte få in vatten. Så mycket har vi aldrig någonsin
rullat på någon ankarplats förut.
Efter avklarad incheckning skyndade vi oss ut till Unicorn och lyfte upp ankaret
för att finna en bättre plats. Vi gick långt in under Pigeon Point där vi
lyckades komma undan det värsta. Vi var trötta efter gårdagens långa etapp och
gick därför och la oss tidigt.
Två dagar senare var det dags för julbord. En
svensk, Bobo Bergström driver ett par restauranger och ett café i Rodney Bay.
Han är bl.a. känd för att ha varit ledare för svenska kocklandslaget. Dessutom
har han fått flera gastronomiska priser och omnämnanden. Jag får nog säga att
detta var ett av de bästa julbord jag någonsin ätit. Kanske inte det största och
mest omfattande vad det gäller antal rätter, men det som stod på bordet var
desto godare. Och vi saknade absolut ingenting.
Julbord hos Bobo på The Edge.
The Edge
Med glögglaset i hand.
Ett litet urval.
Bobos egenkryddade snaps.
Ett av många omnämnanden.
Nu önskar vi alla läsare en riktigt God Jul från St
Lucia, Karibien. Vi hörs snart igen. Glöm inte att kolla på bloggen som vi
uppdaterar nästan dagligen.
Här har Morris vuxit upp.
En av de första dagarna ombord. 
