Logg 05 2013-06-28

Mot Antigua

Från Francis Bay i USVI seglade vi, eller rättare sagt motorseglade vi upp till Gorda Sound i BVI. Som vanligt är det besvärligt att ta sig öster ut mot passadvindarna. Anledningen till att vi nu gick öster ut var att vi planerade att vara på Antigua i mitten av april. Då hålls Antigua Classic Yacht Race. Det var vi med om förra året och ville gärna upprepa det igen.

Anna-Karin var förra året med på pressbåtarna och tog bilder samt skrev en artikel. Jag var med som gast ombord på en av tävlingsbåtarna. På grund av detta stannade vi bara över natten uppe i Gorda Sound, och vi checkade heller aldrig in till BVI.

Förhållande var inte de bästa med ostlig vind på 8-10 m/s och våghöjd på drygt 2 m. Det innebar att vi skulle få ligga på dikt bidevind hela tiden. Och seglingen blev precis så eländig som vi befarat. Det var så kort avstånd mellan vågorna att det stoppade upp båten något alldeles förfärligt. Trots att vi krängde en del och hade fullt tryck i seglen gjorde vi inte mer än 3,5-4 knop, ibland ännu mindre. Dessutom var det väldigt obekvämt i den krabba sjön.

Antigua låg 200 sjömil bort, men vi hade inga större förhoppningar om att kunna sträcka direkt dit. Vi kunde inte heller hålla höjden utan seglade 20 grader för låg kurs. Vi var tvungna att hålla lite lägre kurs än normalt för att inte tappa farten helt. Det var så konstiga förhållanden att autopiloten ibland hade svårt att styra båten.
När vi vid 5-tiden på morgonen låg strax utanför Saba beslutade vi oss för att slå.
20 sjömil uppe i lovart låg St Martin och dit ställde vi kursen. Vi hann precis fram till broöppningen 11.30 och kunde glida in i lagunen. Då hade vi ändå fått hjälpa till med motorn de två sista timmarna. Allt som allt tog det oss 25 timmar. När vi i februari seglade samma sträcka fast åt andra hållet klarade vi det på 14 timmar i lugna och fina förhållanden.

På kvällen blev vi bjudna på middag hemma hos Hjalle. Han hade sin dotter med familj på besök. Brittis hade redan åkt till Köpenhamn för att passa barnbarn.

Eftersom vi gärna ville komma till Antigua i tid för "Antigua Classics Yacht Regatta" kollade vi vädret noga. Alla prognoser visade att vi hade en blåsig period framför oss. Att ta sig från St Martin till Antigua kan vara en av de tuffaste seglingar man kan göra i Karibien. Kursen är 130 grader vilket innebär att man måste segla med hårt inskotade segel i 100 sjömil.

Det började ganska bra med att vi kunde hålla bra kurs och fart mot Antigua. Under kvällen, när det mörknade, seglade vi i lä av den gamla svenskkolonin St Barth. Men strax efter midnatt började sjön bli riktigt besvärlig. Vinden låg på 7-10 m/s och det var helt OK. Men den korta krabba sjön gjorde att vi förlorade nästan all fart. Vi gjorde inte mer än 3 knop trots fullt drag i seglen.
Till och med autopiloten som alltid är vår bäste vän hade svårt med styrningen. Ett par gånger gick Unicorn upp i vind och över stag. Ur kurs alarmet tutade och Unicorn gjorde en piruett på stället.

Vid 7-tiden på morgonen startade vi motorn och lät den gå på 1400 varv/min för att ge oss lite hjälp på traven. Nu kunde vi iallafall motorsegla i 5 knop. Efter 26 sega timmar kunde vi angöra Falmouth Harbour just innan det mörknade. Vi var båda ordentligt trötta och somnade ganska omgående efter lite mat och ett glas välförtjänt vin.

Den tredje besättningsmedlemmen är helt OK med nattseglingar. Han tycker att vi äntligen fattat galoppen.

- Naturligtvis skall någon alltid vara vaken på natten då jag är som mest aktiv.
- Det är då jag föredrar att vara vaken.

Att husse och matte dessutom verkar öka ransonen av kattmat är bara som lök på laxen.
Morris tycker vi borde segla på natten betydligt oftare.

Mera nattsegling tycker jag.

Nytt gig

Precis som musiker brukar kalla ett spelningsjobb för gig, så kallar seglarna här på Antigua det för gig när man skall gasta på någon båt.

Jag fick ett gig på en 72 fot skonare som heter Amoeba. Båten ägs av John Bryson och det hans pappa som egenhändigt byggt den. Den är bygd i betong. Amoebas hemmahamn är Baddeck, Nova scotia i Canada. John livnär sig på att varje sommar segla charter uppe kring Baddeck. När så vintern kommer brukar han dra till Karibien och värmen.
Direkt efter regattans slut skulle Amoeba att segla upp till Bermuda och sedan vidare till Baddeck. Chartersäsongen startar första juni så det var inte så mycket tid John hade på sig. Det är nästan 2000 sjömil från Antigua till Baddeck.

Vad jag skulle göra ombord visste jag inte riktigt, men John hade deklarerat att han inte tänkte ta det där med tävlandet så allvarligt. Viktigast var att ta sig runt banan, ha kul och segla så att inget går sönder.
Det var nog en bra taktik eftersom det ser ut att bli ganska blåsigt väder under regattan.

Första dagens segling bjöd på både sol och regn. Och det var helt enligt prognosen.
Vår start gick 10.30 och banan var 24 sjömil lång. Först två halvvindsbogar och sedan kryss. På detta följde några slörben och sedan avslutades banan med bidevind in mot mål.

Att segla en båt som väger 52 ton är lite annorlunda mot att ratta Unicorn. Är den dessutom långkölad blir den inte direkt lättmanövrerad. Det visade sig snart att Amoeba behövde en hel del vind för att röra på sig. Under 10 m/s var det nästan omöjligt att segla. När det gick upp mot 15 m/s började det gå riktigt bra. Vi gjorde då bra fart på halvvinden och loggade 10-12 knop. Så länge vi seglade halvvind höll vi ganska jämna steg med de flesta andra båtar, men det skulle snart bli ändring.
När kryssen började visade sig förmågan att ta höjd vara högst begränsad. Jag har aldrig tidigare varit ombord på en båt med så usla kryssegenskaper. De andra båtarna körde om oss till höger och vänster. Och snart låg vi långt bak i fältet. En sak som jag också snart blev varse var att om vi gjorde under 6,5 knop kunde båten inte slå. Med 5 knop fanns det inte chans att få henne över stag. Då var man tvungen att vända genom att gippa istället.

Men trots dålig placering i resultatlistan hade vi trevligt ute på havet. Men det hade varit kul att vara på en båt med lite bättre prestanda.

Lone Fox

En båt med bra prestanda är Lone Fox på bilden ovan. Den båten har två gånger tidigare varit totalvinnare av tävlingen. De hade startat en halvtimme efter oss och på kryssen körde de om oss hur lätt som helst. Både betydligt högre och snabbare kunde de segla.

Lone Fox är faktiskt svenskregistrerad. Den amerikanska ägaren har en svensk fru, kanske är det därför.

Andra dagen blåste det hårt och sjön hade rest sig till 3-4 m. Det skulle visa sig gå hårt åt många av de deltagande båtarna.

Värst drabbades Blue Peter som bröt sin stormast. Det är den båt som syns på bilden ovan. Tre andra andra båtar bröt sina mesanmaster. En bröt sitt roder. En annan fick en så svår läcka att deras egna länspump inte klarade av vatteninflödet utan de fick begära hjälp. En kollision inträffade där en båt förlorade en stor bit av aktern. Otaliga segel skörades m.m. Det var totalt ett femtontal båtar som bröt seglingen.
Trots alla skador på båtar inträffade turligt nog inga personskador.

- Hur gick det då för Amoeba?
Jo skepparen beslöt att inte delta på grund av det tuffa vädret. Hans båt är hans levebröd och skulle den skadas kan han inte få någon inkomst från sin charterverksamhet. Vi var långt ifrån den enda båt som stannade i hamn denna dag. Vad jag kunde se var det mellan 10-15 båtar som valde att inte segla.

Den tredje regattadagen hade vinden gått ner en del och kapten John beslutade sig för att ta ut Amoeba för segling. Johns dotter Christine och hennes kompis Rosie hade anlänt till Antigua föregående dag och skulle nu förstärka besättningen. John var också angelägen att ge dem en liten föraning om vad som väntade. De båda tjejerna skulle nämligen segla med som besättning från Antigua upp till Bermuda. En sträcka på 900 sjömil.

När vi kom ut på havet så hade vinden mycket riktigt minskat, men knappast vågorna. Det rullade på rejält där ute. Först ut att bli sjösjuk var Rosie. En halvtimma senare var det dags för Christine. På bilden ovan syns de båda liggandes utslagna på akterdäck.

Dagens bana var 24 sjömil med bara sträckbogar. Vi började med 6 sjömil ut och sedan samma väg tillbaka. Detta upprepades sedan en gång till. Det tog nästan fyra timmar att ta sig runt.

Tredje dagens segling avslutas alltid med parad genom English Harbour. Efter målgång tog vi snabbt ner alla segel och satte på bomkapellen. Vi hissade upp diverse olika klubbflaggor och sponsorflaggor i riggen. Sedan paraderade vi genom English Harbour. Rosie, som är musiker, hade med sig en fiol och det var meningen att hon skulle spela på den under paraden. Mot alla odds lyckades hon faktiskt också göra detta. Men sjösjuka brukar ju gå över ganska snabbt bara havet lugnar ner sig.

Jag bifogar ett litet Youtubeklipp som jag tog med min kamera

Jag visste redan sedan dagen före att John inte tänkte delta i det sista racet med Amoeba. Därför hade jag bytt med Anna-Karin. Egentligen skulle hon varit ansvarig för informationsdisken på yachtklubben denna dag, men hon hade fått ett annat erbjudande. Nämligen att vara med och segla på Wild Horses, en av de häftigaste båtarna i regattan.
Jag erbjöd mig därför att ta hennes plats vid informationsdisken. Jag hade precis börjat installera mig när min kompis Hunter kom springande.
- Håkan du måste komma och segla med oss idag, vi har tappat tre besättningsmedlemmar och har ingen segeltrimmare.

Hunter seglade med i besättningen på Genesis som är en klassisk Carriacou Sloop. Föregående dag hade en kille skadat sig och kunde inte segla mer. En annan som hade ett jobb på en superyacht kunde inte få ledigt och en tredje hade uteblivit av okänd anledning.

Efter lite ringande fram och tillbaka lyckades jag få Barbara från Tusen Takk II att ta min plats vid informationsdisken.

Jag har aldrig seglat en Carriacou Sloop tidigare så allt var helt nytt och lite ovant. Men med god hjälp från kaptenen och ägaren Alexis fick jag en snabbkurs.
Villkoret för dagen segling var att Genesis var tvungen att slå värsta konkurrenten Zemi med minst 2 min för att ta hem totalsegern i klassen.
Det började bra med att vi tog starten med Zemi strax bakom oss. Första benet var en halvvind på 6 sjömil. Zemi som är en lättare båt seglade förbi oss och rundade strax före oss. På andra benet satt vi gennakern. Vi gjorde nu lite bättre fart än Zemi. Tyvärr lyckades vi inte ta oss förbi för Zemi var oerhört skickliga på att hela tiden luffa oss när vi försökte i lovart. I lä gav de oss vindskugga så där hade vi ingen chans.

När gennakern skulle upp måste först bogsprötet ut. Det är en 5 m lång stålstolpe som väger bly. Det gick åt tre man för att lyfta bogsprötet på plats och sedan surra fast det. Att det inte sitter där permanent beror på att båten då får sämre mätetal. Om det är ett temporärt bogspröt påverkas inte mätetalet. Men det var ett förfärligt slit och jag kände mig mör i kroppen flera dagar efteråt.

Genesis

Efter rundningen av märke två började en lång kryss. Vi lyckades hitta ett mycket bra spår medan Zemi schabblade i några av sina slag och tappade sitt grepp. Uppe vid kryssmärket ledde vi med ca. 1 min.
Nu var det dags för gennakern igen. Min uppgift var att sitta längst framme i fören och med tecken tala om för grindern hur han skulle skota. Skota hem släpp ut, skota hem släpp ut allt efter vindens minsta ändring i styrka och riktning. Min grinder var Mac som till vardags är kapten på en 47 m lång segelbåt.

Mac och jag hade ett riktigt bra teamwork och vi lyckades krama ur allt vad Genesis hade att ge i fart. Naturligtvis slet också Alexis hårt vid rorkulten för att hålla den ganska tungstyrda båten på kurs. Vid nästa rundning hade vi en ledning på 3 min över Zemi. Efter det var det halvind på 6 sjömil in till målet. Frågan var om vi skulle klara att hålla undan för Zemi. Vi visste att de sannolikt skulle ta in på oss.
Nu körde jag i stället genuatrim tillsammans med Mac. På samma sätt med tecken. In ut, in ut.

Vi lyckade hålla undan och tappade bara 30 sekunder på väg in mot mål och därmed var segern klar.

Alexis var strålande glad och bjöd hela besättningen hem till sig på middag. Han bor i en hus med en fantisk utsikt mot havet och Guadelope. Huset är inte anslutet till något elnät utan drivs av solceller som laddar ett berg av batterier. Närmsta granne är Eric Clapton. Alexis fru lagade en traditionsenlig karibisk middag bestående av Mahi Mahi och kyckling. Till maten drack vi iskallt rosévin.

En sak som är ganska kul är jag faktiskt varit med och sjösatt Zemi för första gången när båten var ny. Det skedde nere i Windward på Carriacou.

Se länken: Sjösättning av Zemi

Anna-Karin seglade den fjärde dagen ombord på Wild Horses. Det är en W-klass slup som är 23,5 m lång. Bredden är 5 m och djupgång 3,4 m.
Båten ägs av Donald Tofias som är mannen bakom hela W-klass projektet. Den är byggd i kallbakat trä av Padanaram Yacht Co. i Waltham Massachusetts.

Anna-Karin och Tofias

W-klassbåtar finns i flera storlekar från 37 fot och uppåt. Donalds nästa projekt är att bygga en W-klassbåt som är 105 fot lång.

Wild Horses var regattans snabbaste båt och var ofta först i mål trots att de startade mer än en timme efter den första starten. Både när jag var på Amoeba och senare Genesis blev vi om omseglade av Wild Horses som ångade på som ett expresslok. Anna-Karin rapporterade att farten aldrig var under 10 knop. Ibland dundrade de på i 15-16 knop.
En så snabb båt får naturligtvis ett högt mätetal. Det blev en ordentlig fight med de andra båtarna i klassen. Wild Horses lyckades till sist bärga segern i sin klass med endas 12 sekunder till godo på tvåan.

Wild Horses (foto Chuck Shipley)

Som jag tidigare berättat seglade Mac, som är kapten på Andromeda, med i besättningen på Genesis.
Andromeda är en 47 m lång segelbåt och ägs av en amerikan i fastighetsbranschen. Efter regattan skulle Andromeda segla över till Medelhavet för sommarsäsongen. Mac var hygglig nog att bjuda in Anna-Karin, Devi, Hunter och mig till ett besök ombord. Det var mycket intressant och roligt.
Även om det inte på något sätt är den största segelbåt vi sett här så var Andromeda, med våra ögon sett, enorm.

T.ex. kan de bunkra 40 kubikmeter diesel. Watermakern producerar 900 L/tim. Förutom huvudmotorerna finns det 3 st dieselgeneratorer på 90 kW vardera. Mac berättade att båten drar så mycket ström att minst en av dessa måste alltid vara igång. Batterierna kan endast hålla igång systemen några få minuter innan de börjar krokna.

För att driva båten krävs en fast besättning på nio man. Det är kapten, en kock, 2 ingenjörer, 3 stewards och 2 deckhands.
När jag frågade Mac berättade han att driftskostnaden ligger på över 2 miljoner US dollar/år.

När inte ägaren själv är ombord kan man hyra båten. Det kostar 120.000:- US dollar/vecka. Då ingår inte mat och dryck. Det brukar tillkomma 20-30.000:- US dollar för detta. Ovanpå alltihop brukar gästerna betala dricks på 10-20 %.

Ombord på Andromeda

I vissa stycken tycker vi faktiskt att inredning var lite smaklös och svulstig. Det är inte alltid snyggare bara för att det är dyrt.
Det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan Andromeda och Unicorn. Det är att båda båtarna har kompass från samma tillverkare C. Plath i Tyskland. Men det är nog enda likheten.

Dels är det mycket enklare att klarera in och dessutom mycket billigare. På den holländska sida tar man ut avgift för både klarering och ankring.
Vi brukar dock normalt gå in genom den öppningsbara bron på den holländska sidan. Där är det mycket djupare än vid den franska bron.
Den nya bron kommer att vara öppningsbar så att man kan passera med båt som vanligt från ena sidan till den andra. Just nu höll man på att färdigställa just denna svängbro. Rättare sagt så hade svängbron med mekanism tillverkats i Holland och fraktats hit på ett fartyg.
Att få in det stora fartyget i lagunen var ett riktigt precisionsarbete. Det kunde passera med bara några få cm tillgodo på varje sida genom broöppningen. Kolla lippet nedan.
Flera av farledsbojarna var borttagna på grund av det stora fartyget och dessutom har farleden fått en annan sträckning. Man höll som bäst på och muddrade för att få allt färdigt. Alla dessa pågående arbeten gjorde det minst sagt svårt att veta hur man skulle styra. Flera gånger visade ekolodet minst sagt oroväckande lite vatten under kölen. Till slut hittade vi alla fall rätt och kunde ankra på vår vanliga plats i Nettle Bay.

Dag 1

Vår plan var att vi skulle lämna lagunen i St Martin när bron öppnade klockan 11.00. Vi stressade in i det sista för att bli klara, och det sista jag gjorde var att dyka ner och göra rent propeller och paddelhjul till loggen. 10.30 tog vi upp ankaret och tuffade iväg mot bron. Innan vi kom fram måste vi passera den nya väg/bro som håller på att att byggas över lagunen. Där tog det stopp. Den nya svängbron var stängd och man höll som bäst på med installationer. Det var inte mycket att göra utan vi fick snällt ankra och vänta. Inte förrän klockan 15.00 öppnades den nya bron och vi kunde köra igenom. På andra sidan fick vi ankra igen och vänta på broöppning 16.30.
Hade vi vetat detta hade vi kunnat ta det lite lugnare och sluppit stressa halvt ihjäl oss.
Hela natten har vi haft fin ostlig seglingsvind på 6-8 m/s. Det innebär halvvind för vår del. Vi seglar med revad stor och full genua. Unicorn gör med denna segelsättning drygt 6 knop.

Rapport 2

Nu är det morgon den tredje seglingsdagen. Det finns inte mycket att rapportera mer än att vinden minskat en del. Det blåser nu 5-6 m/s. Men vi kan fortfarande göra 5 knop vilket är OK. Sjön har också lagt sig en del och det är mycket behaglig och bekväm segling.
På dagarna brukar vi fördriva tiden med att lyssna på talböcker. Just nu lyssnar vi på en som heter "Men inte om det gäller din dotter" av Jan Guillo.

Rapport 3

Inte mycket att rapportera idag heller. Vi har ostlig vind på 6-8 m/s vilket ger oss i det närmaste perfekta förhållanden. Vi seglar på upp mot Bermuda och har efter 2,5 dygns segling avverkat 360 sjömil. Vinden skall sakta vrida mot syd vilket kommer att ge oss ännu bättre vinkel. Det är just nu 510 sjömil kvar.

Rapport 4

Fortfarande väldigt fin segling upp mot Bermuda. Vi snittar 140 sjömil/dygn i halvvind. Det verkar också som om vinden kommer att hålla i sig ända fram, även om den vrider lite mer mot SE.
I morse försökte Morris i ett obevakat ögonblick rymma upp på biminin. Han är ju van att kunna hoppa och springa precis som han vill. Han har alltid sin livsele på sig när vi är ute på havet men lyckades trots detta smitta iväg.
Jag fick göra en utryckning och fånga in honom igen. Han klarar annars seglingen utmärkt och visar inga tecken på sjösjuka. Lika gluppskt som vanlig tuggar han i sig sitt torrfoder.
Just nu sover Morris ute i sittbrunnen och Anna-Karin sover i sin koj. Morris är dock fastkopplad i sin sele och kan inte komma så långt.

Rapport 5

Vi seglar på som vanligt. Igår ökade vinden och vi fick rulla in några extra varv på genuan. Sedan tidigare har vi redan revat storen. Under natten minskade vinden igen och vi har nu släppt ut genuan igen. Sjön är inte hög men ganska stökig. Det gör att vi rullar med korta obekväma rörelser.
Morris har varit ute på däck och hittat några flygfiskar som han sedan burit tillbaka till sittbrunnen. Men han är lite missnöjd med att de redan är döda.
Vi räknar med att vara framme på Bermuda någon gång på lördag

Rapport 6

Seglingen går fortsatt bra och vi beräknar att anlända till Bermuda lördag förmiddag.
Däremot har vi fått lite problem med vår motor. När vi körde den igår för att göra vatten upptäckte jag en vattenläcka. Det är värmeväxlaren som läcker i sötvattenkretsen. Vi kan köra motorn men för hela tiden hålla koll på vattennivån i expansionskärlet. Hur allvarligt felet är kan jag inte i nuläget avgöra. Det är svårt att komma åt och se samtidigt som båten rullar i vågorna. Närmare inspektion får ske när vi anlänt till Bermuda.

Framme på Bermuda

Rapport 7

I morse kom vi fram till Bermuda. Efter en mycket orolig natt. Vädret var egentligen inte dåligt men vinden vred mot syd vilket gjorde att vi fick plattläns de sist 12 timmarna. Unicorn rullade som aldrig förr och det blev inte mycket sömn under natten. Vi hade dessutom lite för lite segel uppe. Anledningen var att vi ville minska farten för att inte komma fram i mörker.

Vid niotiden kunde vi segla in in St Georges. Eftersom vi hade problem med motorkylningen väntade vi med att starta motorn till sista minuten. Allt gick bra och vi kunde ankra inne i den väl skyddade viken. Efter incheckning började jag omedelbart felsöka var det läckte kylvatten.

-Nu vet jag svaret. En slang som legat mot värmeväxlaren hade sakta men säkert nötts så mycket att det efter 20 år helt enkelt blev ett litet hål. Slangen har inte legat mot någon vass kant, utan det är åratal av vibrationer som fått slangen att till slut nötas så mycket att det började läcka.
Tur att det bara var en slang och inte värmeväxlaren som läckte. Vi har mycket reservslang ombord med det visade sig att det bara finns en enda slang på motorn som har innerdiameter 19 mm. All annan slang är diameter 16 mm. 16 mm slang har jag minst 10 m ombord men jag visste faktiskt inte att det fanns en enda slang på 40 cm i annan dimension.

Läckande slang

Som tur är har har vi många kompisar som också ligger här på Bermuda. Det tog bara några få timmar innan vi hade fått en slang i passande dimension från Mark från den Schweiziska båten Habibi.

Men vi hade mer bekymmer, laddningen från den ena generatorn hade upphört att fungera.

Återkommer snart med fortsättmningen.

Håkan & Anna-Karin

Till topp
Nästa logg