Logg 9, 2010-03-23

Snabbseglare !

Vi har just nåtts av nyheten att ett nytt fantastiskt seglingsrekord är satt.
Den franska skepparen Franc Cammas har med sin besättning seglat trimaranen Groupama III på rekordtid jorden runt. De startade den 1 februari vid ön Ushant i Bretange, Frankrike. De seglade sedan ett varv runt jorden, 28.523 sjömil, återvände till startplatsen och detta gjorde de på osannolika 48 dygn och 7 timmar. Det innebär en genomsnittsfart på 24,6 knop. Det är nästan otroligt att tänka sig att segla ett varv runt jorden med en sådan fart. Med tanke på hur vädret skiftar innebär de att de flera gånger seglade en bra bit över 40 knop.

Den som blev av med rekordet var Orange II som 2007 seglade jorden runt på 50 dygn. Svenske Roger Nilsson var navigatör ombord den gången.

Andra rekord som satts senaste tiden är distans seglad på 24 timmar.
Pascal Bidégorry med besättning seglade i augusti förra året trimaranen Banque Populaire V från New York till Lizard Point i England. Sträckan är 2.921 sjömil och kallas populärt för Atlantens blå band. Under seglingen satte teamet inte mindre än två imponerande rekord. Först fullständigt mosade de rekordet för seglad distans på 24 timmar. Det gamla rekordet löd på 794 sjömil men Banque Populaire V seglade i rasande fart och klarade på 24 timmar hela 908 sjömil. Det innebär snittfart på 37,8 knop. Helt vansinnigt fort! Inte nog med detta fantastiska rekord, de slog även rekordet på snabbaste atlantöverfart. De tog sig över Atlanten på 3 dygn och 15 timmar. Det blir 33,5 knop i snitt.

Pascal Bidégorry säger att nästa gång är det 1000 sjömil på 24 timmar som gäller. Han hävdar att besättningen flera gånger ville driva på hårdare och båten hade mer fart i sig. Som skeppare var han dock tvungen att bromsa och se till att båten kom helskinnad i mål. Men nästa gång blir det segling utan bromsen tillslagen.

Dessa farter skall sättas i relation till vår, i sammanhanget, ytterst blygsamma framfart. Besättningen på Unicorn jublar i högan sky om vi kan komma upp i sisådär 7 knop. Kan vi få ihop en snittfart som ligger mellan 5 och 6 är vi ytterst nöjda.

Boiling Lake

Tillsammans med Barbara och Chuck (MY Tusen Takk II), Devi och Hunter (SY Arctic Tern), Imke och Uli (SY Eiland) bestämde vi oss för att göra ett försök med den långa jobbiga vandringsturen till Boiling Lake.
Boiling Lake är en vulkankrater som matas av regn och underjordiska strömmar som sipprar ner genom det porösa berget ner till het lava. Där hettas det upp till kokpunkten . Detta är den näst största kokande sjön i världen, den största finns på Nya Zeeland.
Vi var alla beredda på en ansträngande dag. Längden på turen var inte mer än 15 km men det som gör den ansträngande är de stora höjdskillnaderna. Det finns inte ett enda platt avsnitt utan det går antingen upp eller ner. Leden börjar i tät skog på 500 m höjd och klättrar stadigt upp till Mourne Nicolles på 980 m. För att ta oss till Titou Gorge, startpunkten, var tvungna att först åka buss i två timmar. Återigen nyttjade vi vår vän Nero för den transporten. 
Första delen av vandringen bestod i en stigning från Titou Gorge upp till Breakfast River. Det tog drygt en timme och där tog vi vår första rast.

Rast vid Breakfast River
Anna-Karin och Chuck i djungeln

Från Breakfast River gick det sedan ordentligt brant upp mot toppen, Mourne Nicolles. Det tog ytterliggare en timme att nå denna punkt.

På toppen av Mourne Nicolles
Boiling Lake syns som rök i fjärran

Från Mourne Nicolles var det en mycket brant nedstigning ner genom Desolation Valley. På detta avsnitt har det till och med inträffat dödsfall. Det kan vara mycket halt och slipprigt när det regnar och då kan visa avsnitt bli farliga. Vi hade tur som hade torra förhållanden hela dagen.

Brant och jobbig nedstigning genom Desolation Valley.
Överallt så ryker det och osar från marken
Anna-Karin vid en svavelosande bäck

Efter ungefär en 45 min i öppen terräng var vi tillbaka inne djungeln för de sista 45 min ner till sjön. Sjön ligger nere på på samma höjd som vi startade ifrån och vi var alltså tillbaka på samma höjd, 500 m.ö.h. Det hade tagit oss 3,5 timmar att ta oss fram till Boiling Lake. Sjön kokade vilt och producerade stora moln av ånga som för det mesta skymde sikten av den. Bara ibland kunde man få en glimt av den 60 m i diameter stora sjöns stålgrå vatten.

Boiling Lake
Jag, Håkan, klättrade ända ner för att känna på vattnet. Det höll mellan 70-80 grader C.

Vid sjön åt vi sedan välförtjänt medhavd matsäck. Vilan blev inte mer än halvtimma innan vi kände oss tvungna att starta återfärden.

Vila

Det fanns ingen annan väg utan vi var tvungna ta samma sträckning tillbaka. Alltså brant uppstigning genom Desolation Valley till Mourne Nicolles och sedan ner igen till Titou Gorge. Allt som allt tog turen 8 timmar i anspråk och var mycket jobbig.

Efter två dagars välförtjänt vila hemma på Unicorn var det dags för nästa tur. En bestigning av det  1450 m höga berget Morne Diablotin. Dominicas högsta berg.

Vi lovar, det är inte möjligt att nå toppen inom 2-3 timmar. Vi kämpade hårt och behövde 4 timmar. Turen startade med ganska enkel men brant vandring i ungefär 1,5 timmar.

Toppen dit vi är på väg

Sedan hamnade vi mitt inne i mycket svårforcerad djungel. Det innebar ett krälande, klättrande och krypande vi aldrig sett maken till. Jobbigt var det och det gick smärtsamt långsamt uppåt.

Knappast vad man kalla en fin stig

Äntligen på toppen, men vi ser inte mycket. Totalt insvepta i moln, bara då och då kan vi få en glimt av utsikten.
  Beviset, vi har varit där

Det tog lika lång tid att ta sig ned som upp och turen tog totalt 8,5 timmar. Det var faktisk jobbigare än Boiling Lake turen på grund av den svårforcerade djungelvegetationen. Dessutom var var vi omgärdade av densamma mest hela tiden och det fanns inte många öppna avsnitt där man kunde njuta av utsikten. Men trots allt en trevlig tur som vi gjorde tillsammans med Barbara och Chuck (MY Tusen Takk II), Devi och Hunter (SY Arctic Tern).

Orkar ni med en till?

Vi gjorde om samma tur som vi gjort förut med Imke och Uli, den som gick över norra delen av Dominica. Alltså den som gick från Capucin till Penville. Nu i sällskap med våra amerikansk vänner.

Nya grapefrukter plockas
Kaffe
Lunch
Lunchutsikt
 

Vi har redan skrivit om denna tur i förra loggen Logg 8 så det för räcka med några bilder.

Några bilder från Portsmouth, Dominica. Vraken har spolats upp på stranden vid olika stormar. Det håller nu på att huggas upp för bortforsling.

Vy över Portsmouth från ett närliggande berg

Nu lämnar vi Dominica där vi trivts så bra att vi stannat i två veckor. Nästa mål är ögruppen Les Sintes som tillhör Guadeloupe, Frankrike. Dit är det bara 20 sjömil och det lär inte ta så lång tid.

Hälsningar
Håkan och Anna-Karin

Nästa logg

Till topp